Rovdjuret inom mig

Etiketter

jakt, jägarexamen, viltvård

Vad är det som lockar och drar mig till skogen? Är det en urgammal instinkt för min överlevnads skull, att i skogen finns det mat, och innerst inne är det samlar- och jägarsjälen som styr över mitt beteende? Med många tusen år i generna av att skogen gav mig föda är det inte så konstigt att jag idag längtar dit. Vi har ju faktiskt bara varit jordbrukare ett par århundraden och evolutionen arbetar långsamt och säkert för att anpassa oss till vår vardag.

Jag tror alltså att människan har jakten i generna och att intresset för jakt är medfött, sedan kan kulturen prägla oss på vilket sätt vi tillgodoser detta jaktbehov. En del nöjer sig med att plocka svamp och bär medan andra vill jaga vilt. Jaktlust är dock inte detsamma som lust att döda och tidigare var jakt livsnödvändigt för att vi skulle överleva i vår del av världen, det är den dock inte idag. Vi åker till stormarknader och köper det vi behöver äta, lagom serverat och paketerat för att passa våra behov. Är det dock bara för att vi upplever ett klimathot som vi har börjat tänka tillbaka till ursprunget när det gäller hur vi odlar maten, vårdar kor och grisar och ”tänker på naturen”? Jag såg ett inslag i matprogrammet ”Gordon Ramsays F-word” där en kock undersökte två olika sätt att tillverka foie gras = franska för fet lever från gås eller and. Det traditionella sättet är att tvångsmata gåsen genom att föra ner ett långt rör i djurets matstrupe och pumpa in fett- och kolhydratrik föda. Detta gör man två – tre gånger per dag för att få levern att öka sin storlek. På en fransk gård var gässen inomhus i en liten fålla och rädda för människan, de försökte komma undan tvångsmatningen. På den andra gården som var i Spanien där gässen var utomhus på en äng kom de och sprang mot människan och såg ut att trivas med tillvaron. Båda sätten att föda gässen tillgodosåg människans behov, det ena var mer humant och ekologiskt än det andra. Och den kvinnliga kocken tyckte att det smakade likadant men att det var betydligt godare med den spanska gåslevern som var uppfödd med omtanke om djuret.

Fala använder nosen och hittar föda, tyvärr en överkörd groda.

Back to basic alltså, är det nya honnörsordet idag och efter att ha påbörjat jägarexamen upptäcker jag att det är en helt ny värld för mig. Det handlar inte bara om jakten utan om en livsstil som bottnar i ett samspel med naturen. Att vårda det vilda på bästa sätt, att använda rovdjuret inom oss med hänsyn till naturen och att leva ett liv med gott samvete över den föda jag serverar på mitt bord.

Hurra hurra för Fala idag!

Idag fyller världens bästa Fala fyra år Hon är min arbetskamrat i vått och torrt och en riktig kämpe, hon är allt som jag kan önska av en hund!

Vi har så många roliga saker kvar att göra tillsammans som jag ser fram emot!

Från början

Eller grundläggande spårträning, så här tänker och gör jag – förmodligen är det akademikern i mig – som vill ha den röda tråden och så mycket vetenskaplig fakta som möjligt. Jag har minnen av den valpkurs vi gick med vår första hund, lilleman Loke, på vår brukshundsklubb. Ett tips som vi fick och som jag absolut inte samtycker till idag, är att när Loke var olydig skulle vi ”dra honom i örat”. Lektionen borde ha hetat ”hur man skapar ett bestående men hos en hund”, för Loke har allt sedan dess pipit och värjt sig mot all kontakt på hans öron! Och detta var i en kurs inte alltför länge sedan på en lydnadsplan inte så långt borta. Behöver jag säga att vi aldrig återvände dit för en kurs utan när vi upptäckte hur fel det var att bestraffa istället för att belöna, letade vi och hittade andra sätt att förstärka hundens beteenden på. Det finns hundklubbar och hundföreningar ( t ex IMMI) som jobbar efter positiva metoder, detta oförtjänt uttjatade ord och hädanefter är jag mycket noga med att instruktörer följer dessa metoder på de kurser jag går!

Men eftersom spår och eftersök är min passion så letar jag naturligtvis efter bra litteratur och bra kurser som motsvarar mina förväntningar. Inför den kurs i hårda spår jag och Fala ska gå med start i april, så läser jag boken ”Spårhunden och lukterna” av Lars Fält, Tobias Gustavsson, Jens Karlsson och Jessica Åberg.  En sak som de förespråkar är spårdagbok, vilket jag redan har börjat med, tack vare en inspirerande dansk spårvän som gav mig tipset! Redan efter ett par spårtillfällen har jag märkt hur bra det är att dokumentera VAR man spårar, TID på dygnet, LIGGTID på spåret, HUR mycket blod, VILKEN sorts viltslag (rådjur, älg, vildsvin osv) man drar i spåret, VIND- och VÄDERförhållandena (och här finns det en hel del olika förhållanden – alltfrån vindstilla till snöfall och kraftigt regn). Markens förhållande där spåret läggs – är det torrt, vått, fruset, snö, sand, barrmark m m. Hur är topografin? Vilka vinklar har jag lagt, hur ser tillbakagångens förhållande ut? Ja, det är inte bara som någon skrev i sin blogg, ”att slänga ut en massa blod så det blir en motorväg att spåra”, utan faktiskt en hel vetenskap!

Och nu drar vi iväg till spårskogen för att lägga helgens spår. Denna gång tänker jag korta liggtiden för att variera den. Fala har fått 24 timmars spår flera gånger och jag vill nu se hur hon jobbar i 12-timmars spår. Dessutom har jag fått tips från min danske vän om hur jag kan jobba bättre i spåret, så himla bra att kunna ge varandra feedback och tips för det är lätt att bli ”blind” för sitt eget sätt att spåra. Men imorgon Verner, blir det längre lina hoppas jag Fortsättning följer!

Ett beslut

Sådärja, nu har jag anmält mig till en intensivkurs för jägarexamen! Det ska bli mycket spännande och intressant att få ta del av en för mig ny värld, att vara bakom skjutvapnet och spåra bytesdjuret. Jag har tidigare i min ungdom varit militär bilkårist och skjutit med pistol, och det är nog en stor skillnad mot ett gevär som kommer att bli mitt framtida vapen. Vi får se hur det går och vad jag kan lära mig. Kursen kommer att löpa under våren och det passar bra med ett påsklov som kan ägnas åt de teoretiska studierna. Som ni förstår är tanken att Fala och jag ska bli ett bra eftersöksekipage och det gäller som med allting annat att skynda långsamt och ha tålamod

För många val

Etiketter

grus, klöv, liggtid, sand, viltspår

Jag kan inte klaga på att mitt liv är tråkigt det händer alldeles för många roliga saker och det är svårt att välja! Och för mig som inte har så mycket tålamod (förutom med mina elever) så gäller det att träna på att skynda långsamt. Jag hoppas på förändringar både i yrkeskarriären och i fritidssysslan – viltspår. Just nu funderar jag mycket på om det är dags att ta jägarexamen? Jag är inte ett dugg intresserad av att jaga för att döda, men av att jaga för att rädda djur undan en plågsam död = eftersök.  Eftersom i stort sett varje ledig stund ägnas åt spår i någon form eller långa vandringar i skogen, är det kanske rätt givet att Fala och jag ska ta ytterligare ett steg i vår spårutbildning, men finns tiden och finns orken?

Idag gick vi ett spår som legat lite mer än 24 timmar, var 680 m långt och med 1,5 dl blod. Svårigheten bestod i att spåra delvis i ett grustag! Spåret började längs med grustaget på en höjd med avverkad skog, torrt och snårigt, två 90 graders vinklar som inte var några problem. Därefter gick spåret ut på platt mark som bestod av sand. Lite fukt från gårdagen hjälpte nog till för sanden var inte riktigt torr men det hade blåst en del under natten. Fala spårade lugnt och metodiskt, gick ofta i spårkärnan (yippee!) och fick jobba en del mot slutet då klöven låg mitt på en sandhög, ett stort öppet fält. Med lite hjälp tog hon spåret från ett annat håll och hittade till slut klöven som hon duttade på med nosen. Mer än så intresserad av klöven är hon inte, men det är good enough! Efter spårslutet belönades hon med mjuk hundmat på burk och ett dopp i grustagets sjö. Underbar söndag!

En god lektion

Etiketter

rådjursklöv, viltspår

Efter att ha legat som en död sill i sängen flera dagar kände jag mig tillslut på bättringsvägen. Vad vore bättre för hälsan än ett viltspår i skogen Snälla Leona hade dagen innan lagt ett spår till Fala på 650 meter och liggtiden blev nära 24 h. Terrängen i sig var en utmaning, mycket snårig skog, torr mark omväxlande med korsningar över grusväg, lite kuperad mark och dessutom låg spåret längs med en väg som låg parallellt med en åker. Kan det vara svårare? Som en extra krydda blåste det kraftigt när blodet droppades och lika stark vind var det när vi gick det. Bloduppehållet kom på köpet så att säga Hur skulle Fala hantera detta spår?

Jag vet sedan tidigare att viltstörningar är något vi behöver jobba med. Fala blir, även om hon inte är en jakthundsras, väldigt intresserad av viltdofter och hennes medfödda jaktegenskaper attraheras skarpt. Ligger det även nyproducerad avföring från rådjur i spåret är det svårt för henne att låta bli att följa det icke konstlade doftspåret.  Min roll som hundförare är att samarbeta med Fala och ge henne det stöd hon behöver samtidigt som jag måste läsa av henne rätt! Jag berömde henne verbalt när jag såg att hon gick i spårkärnan och det är så häftigt att se att hon blir tryggare i sitt spårarbete då.  Dessutom var detta nog hennes svåraste spår, vinden hade drivit iväg spårdoften och hon fick jobba väldigt koncentrerat men det är också det som är hennes styrka. När det behövs fokuserar hon och spårar metodiskt och systematiskt. Falas tempo var lugnt även om tiden hon behövde för att lösa spåret var 20 minuter (på ett öppenklass-prov har man 45 min).

Summa sumarium, med stöd av mig löste Fala spåret på ett bra sätt. Vi börjar bli ett team som läser och förstår varandra vilket skapar trygghet.  Jag börjar lära mig hur hon spårar, och vilken typ av stöttning hon behöver från mig. Det är så roligt att spåra med en motiverad och arbetsvillig hund!

Springande hundar

I min barndom hade jag en welsh springer spaniel vid namn Cognac, han var min bästa vän men vår tid tillsammans fick ett tragiskt slut. En dag kom min pappa till skolan och berättade att Cognac hade flyttat till en familj på landet. Min lillasyster hade utvecklat allergi och fått astma så jag förstod att min kompis var tvungen att flytta. Det tråkiga var att jag inte fick möjlighet att säga hejdå till honom eller på något sätt förbereda mig för ett liv utan min fina vovve. Långt senare fick jag också veta att pappa hade åkt direkt till en jägare som hade skjutit honom. Jag grät som det barn jag var.

Idag har jag en underbar hund som jag gör allt möjligt med men tankarna på en fågelhund har kommit tillbaka (jag tror de aldrig har lämnat mig). För att skaffa mig en uppfattning om spanieln idag åkte vi till Petra och Tomas utanför Nyköping och hälsade på deras hundar. Så underbara! Vi fick se jaktspanieln i full aktion och det var mycket fascinerande!

Hundarna var snabba, alerta och jobbade med en enorm arbetsglädje. Tärna har vunnit SM och har många fina år kvar. Leona och jag lärde oss en hel del om jakt med springer spaniel och om rasen tack vare Petra och Tomas! Det verkar vara en mycket sund ras med få hälsoproblem och ett gott avelsarbete.

Eftersom Leona och jag är intresserade av avel är det också intressant att få träffa andra uppfödare och höra hur de resonerar kring avelsarbetet. Vad är det man prioriterar? Exteriören? Mentaliteten? Funktionaliteten? Nu blir det intressant att se vad som väntar runt hörnet på mig…

Solsken och leverkok

Den här veckan har jag haft sportlov, vilket har varit väldigt skönt. Jag har behövt vila upp mig, hämta andan och få lite perspektiv på vardagen. En av fördelarna med att vara ledig är att kunna utnyttja dagsljuset. Så underbart det är att få vara utomhus en hel dag med de fyrbenta vännerna. En dag åkte vi till Ågelsjön i Kolmården för att gå runt den, en runda på en mil. I vanliga fall brukar det ta oss två timmar om det inte är alldeles kuperat men denna gång tog det 3,5 timmar inklusive en rejäl fikapaus i solen Tänk vad det gör gott för själen att få lite värme! På vissa ställen hade dock inte isen smält och när det går brant uppför gäller det att ha koll på balansen och var man sätter fötterna.

Fala och Mide hade förstås inga problem att ta sig fram, halt eller brant det spelar ingen roll.
Mycket spring i benen hade de båda två. Jag undrar hur många mil de springer egentligen när vi är ute?
Hemkomna efter en skön dag i naturen och skogen så gjorde vi levergodis för första gången. Vill du ha en närmare beskrivning av hur det gick till (luktade mycket illa) så har Leona gjort en utförlig dokumentation i sin blogg. Här är en bild på resultatet och hundarna ska få provsmaka imorgon när de har gått sina spår

 

Blodspår i snön

Nu kunde jag inte hålla mig längre! Igår var jag tvungen att lägga ett viltspår till Fala trots att det var snö kvar på marken. Både hon och jag är så sugna på att spåra igen och vi är båda lika rastlösa, det räcker liksom inte längre med att ”bara” gå långa promenader i råterräng och fika i skogen – vi vill ha mer!

Eftersom vi inte har spårat på allvar sedan oktober så lade jag ett kortare spår, ca 400 m i en rätt så hyfsad terräng, plan mark, lite kuperat men med en hel del viltstörningar. När jag lade spåret såg jag många klövspår och personspår som korsade mitt spår, likadant var det idag när vi gick det. Liggtiden var ungefär 17 timmar och jag använde inte mer än 1,5 dl blod. Insåg när spåret var slut att jag använt för lite blod, p g a kylan kom det inte ut så mycket blod ur flaskan.

Gissa vem som var superladdad idag när vi skulle gå spåret? Fala gjorde ett bra spårupptag (ingen uppspark utan endast lite bloddroppar). Sedan höll hon sig i spårkärnan hela tiden med undantag av viltstörningar som hon kollade av och sedan snabbt tillbaka till sitt spår. Ett bloduppehåll i en vinkel gick också bra, en återgång med bloduppehåll krävde mer nosarbete men det tog hon utan större svårigheter. Naturligtvis ramlade jag – fastnade i en gren gömd under snön – men det klarade hon också bra, van som hon är vid att matte kan störa spårarbetet på många sätt:-)

Hela spåret tog 8 minuter och vi hade ett bra tempo, jag fick hålla emot som vanligt. Duktiga Fala klarade jobbet och var riktigt glad när hon duttade på klöven i slutet. Godast var dock belöningen i form av pannkakor! Inte blev vi nöjda av detta, tvärtom gav det mersmak och mer sug efter att spåra tillsammans! Vi kommer att gå spårkurser i vår, jag har inte riktigt bestämt om vi ska gå öppen klass eller hoppa på norskt och finskt viltspår. I väntan på bättre spårtider ska vi gå en kurs i tävlingslydnad som börjar snart, målet är att starta i en klass 1 tävling:-)

I rosens namn

Jag fick en ros idag! Så oväntat och så glad jag blev! Ett litet tecken på kärlek och att någon tänker på mig. Nu var det inte min (o)romantiske man som gav mig rosen utan en av mina döttrar och jag fick en påminnelse om att livet inte bara är tråkigt, utan fullt av liv också. Så är det, livet är inte bara svart eller bara vitt utan någonstans mittemellan i färgskalan. Men det är rätt så skönt när det går att dela upp livet i det onda eller det goda. Härhemma har vi kört ”Star Wars”-maraton, alla filmer som gjorts med Luke Skywalker, Han Solo och Prinsessan Leia har beskådats. Den onde Darth Vader visade sig till slut innehålla ett uns godhet och det blev ett lyckligt slut, den förlorade fadern hittade sonen eller tvärtom. Use the force, Luke var en återkommande replik i filmerna. Och visst  stämmer det, använd kraften inom dig och gärna i rosens namn. The force will be with you, always.