Solsken och leverkok

Den här veckan har jag haft sportlov, vilket har varit väldigt skönt. Jag har behövt vila upp mig, hämta andan och få lite perspektiv på vardagen. En av fördelarna med att vara ledig är att kunna utnyttja dagsljuset. Så underbart det är att få vara utomhus en hel dag med de fyrbenta vännerna. En dag åkte vi till Ågelsjön i Kolmården för att gå runt den, en runda på en mil. I vanliga fall brukar det ta oss två timmar om det inte är alldeles kuperat men denna gång tog det 3,5 timmar inklusive en rejäl fikapaus i solen Tänk vad det gör gott för själen att få lite värme! På vissa ställen hade dock inte isen smält och när det går brant uppför gäller det att ha koll på balansen och var man sätter fötterna.

Fala och Mide hade förstås inga problem att ta sig fram, halt eller brant det spelar ingen roll.
Mycket spring i benen hade de båda två. Jag undrar hur många mil de springer egentligen när vi är ute?
Hemkomna efter en skön dag i naturen och skogen så gjorde vi levergodis för första gången. Vill du ha en närmare beskrivning av hur det gick till (luktade mycket illa) så har Leona gjort en utförlig dokumentation i sin blogg. Här är en bild på resultatet och hundarna ska få provsmaka imorgon när de har gått sina spår

 

Blodspår i snön

Nu kunde jag inte hålla mig längre! Igår var jag tvungen att lägga ett viltspår till Fala trots att det var snö kvar på marken. Både hon och jag är så sugna på att spåra igen och vi är båda lika rastlösa, det räcker liksom inte längre med att ”bara” gå långa promenader i råterräng och fika i skogen – vi vill ha mer!

Eftersom vi inte har spårat på allvar sedan oktober så lade jag ett kortare spår, ca 400 m i en rätt så hyfsad terräng, plan mark, lite kuperat men med en hel del viltstörningar. När jag lade spåret såg jag många klövspår och personspår som korsade mitt spår, likadant var det idag när vi gick det. Liggtiden var ungefär 17 timmar och jag använde inte mer än 1,5 dl blod. Insåg när spåret var slut att jag använt för lite blod, p g a kylan kom det inte ut så mycket blod ur flaskan.

Gissa vem som var superladdad idag när vi skulle gå spåret? Fala gjorde ett bra spårupptag (ingen uppspark utan endast lite bloddroppar). Sedan höll hon sig i spårkärnan hela tiden med undantag av viltstörningar som hon kollade av och sedan snabbt tillbaka till sitt spår. Ett bloduppehåll i en vinkel gick också bra, en återgång med bloduppehåll krävde mer nosarbete men det tog hon utan större svårigheter. Naturligtvis ramlade jag – fastnade i en gren gömd under snön – men det klarade hon också bra, van som hon är vid att matte kan störa spårarbetet på många sätt:-)

Hela spåret tog 8 minuter och vi hade ett bra tempo, jag fick hålla emot som vanligt. Duktiga Fala klarade jobbet och var riktigt glad när hon duttade på klöven i slutet. Godast var dock belöningen i form av pannkakor! Inte blev vi nöjda av detta, tvärtom gav det mersmak och mer sug efter att spåra tillsammans! Vi kommer att gå spårkurser i vår, jag har inte riktigt bestämt om vi ska gå öppen klass eller hoppa på norskt och finskt viltspår. I väntan på bättre spårtider ska vi gå en kurs i tävlingslydnad som börjar snart, målet är att starta i en klass 1 tävling:-)

I rosens namn

Jag fick en ros idag! Så oväntat och så glad jag blev! Ett litet tecken på kärlek och att någon tänker på mig. Nu var det inte min (o)romantiske man som gav mig rosen utan en av mina döttrar och jag fick en påminnelse om att livet inte bara är tråkigt, utan fullt av liv också. Så är det, livet är inte bara svart eller bara vitt utan någonstans mittemellan i färgskalan. Men det är rätt så skönt när det går att dela upp livet i det onda eller det goda. Härhemma har vi kört ”Star Wars”-maraton, alla filmer som gjorts med Luke Skywalker, Han Solo och Prinsessan Leia har beskådats. Den onde Darth Vader visade sig till slut innehålla ett uns godhet och det blev ett lyckligt slut, den förlorade fadern hittade sonen eller tvärtom. Use the force, Luke var en återkommande replik i filmerna. Och visst  stämmer det, använd kraften inom dig och gärna i rosens namn. The force will be with you, always.

Livet är tråkigt

och då menar jag inte bara att jag ska jobba tills jag är 75 år, utan de dagar då det inte händer så mycket, vare sig för mig eller Fala. De allra flesta dagar är bra och jag känner mig riktigt normal. Ingen huvudvärk och ingen migrän, ork i kroppen och ro i själen men så kommer det ett par riktigt tråkiga dagar med migrän. Jag blir sängliggande, jobbig för mig själv och familjen och inget händer. Det kanske är mig statsministern tänkte på när han föreslog en rejäl höjning av pensionsåldern. Jag med alla mina sjukdagar, alla år då jag varit förälder på heltid, mina sju (svåra) år på universitet – jag har ju faktiskt inte varit arbetsför särskilt länge! Även om det känns så:-)

Innan jag hamnade i sängen så var vi ute i helgen och gick i en skog där snön var vit. Hundarna älskade verkligen att få sträcka på benen!

Själv så roade jag mig med problemlösning på hög! nivå, i en tanke som skulle underlätta min vandring ner från en hög höjd (snö, halt, blöt mossa, stup!) så slängde jag kopplet i förväg. Och naturligtvis stod det ett träd i vägen, men redig som jag är löste jag problemet med kopplet som satt fast i trädets topp. Det var bara att skaka lite!

Till mina barn har jag alltid använt de kloka orden, när de har varit rastlösa och uttråkade av att vi INGET gör; ”det är okej att ha tråkigt ibland”. Det är en träning inför livet, att kunna stå ut i att inget göra, att vara uthållig i väntan på vad som komma skall. Pyttsan! vete tusan om jag vill ha tråkigt längre, jag vill göra saker, saker som är roliga och utmanande. Och jag vill LEVA länge. Tack statsministern för att du tänker på mig!

Friluftsdag

stod på schemat idag för alla gymnasister i åk 1 på min skola. Jag var uttagen som frivillig funktionär vid en station som lärde ut gps-navigering i skogen. Tanken var att en grupp elever skulle få givna koordinater och med hjälp av dessa ta sig till en viss punkt där en liten överraskning i form av något ätbart väntade. Jag tror det gick bra för alla kom tillbaka, i alla fall på mitt pass! Det verkade himla roligt att navigera även om jag inte själv hann testa på det. Fala var med i bilen, hon tyckte det var väldigt långtråkigt men skötte sig bra utan att skälla eller yla. Eftersom det var -11 grader imorse när vi åkte hemifrån hade jag tagit på mig ordentligt med kläder, trodde jag. Faktum var att de enda kroppsdelarna jag frös om var tårna. Det hjälpte inte att ha dubbla ullstrumpor när man stod stilla. Efter två timmars instruerande och försök att stå i rampljuset = solen som lyste starkt mellan trädtopparna för att få lite D-vitamin i ansiktet, åkte jag hem och hämtade Leona och Mide. Vi kunde inte motstå det fina vädret utan tog en runda i eklandskapet på 1,5 timmar, det var så härligt!

När jag sitter och skriver dessa rader svider det i ögonen, det starka solljuset gjorde att jag har kisat hela dagen. Too much sun? Aja, lite smällar får man ta:-)