Blodspår i snön

Nu kunde jag inte hålla mig längre! Igår var jag tvungen att lägga ett viltspår till Fala trots att det var snö kvar på marken. Både hon och jag är så sugna på att spåra igen och vi är båda lika rastlösa, det räcker liksom inte längre med att “bara” gå långa promenader i råterräng och fika i skogen – vi vill ha mer!

Eftersom vi inte har spårat på allvar sedan oktober så lade jag ett kortare spår, ca 400 m i en rätt så hyfsad terräng, plan mark, lite kuperat men med en hel del viltstörningar. När jag lade spåret såg jag många klövspår och personspår som korsade mitt spår, likadant var det idag när vi gick det. Liggtiden var ungefär 17 timmar och jag använde inte mer än 1,5 dl blod. Insåg när spåret var slut att jag använt för lite blod, p g a kylan kom det inte ut så mycket blod ur flaskan.

Gissa vem som var superladdad idag när vi skulle gå spåret? Fala gjorde ett bra spårupptag (ingen uppspark utan endast lite bloddroppar). Sedan höll hon sig i spårkärnan hela tiden med undantag av viltstörningar som hon kollade av och sedan snabbt tillbaka till sitt spår. Ett bloduppehåll i en vinkel gick också bra, en återgång med bloduppehåll krävde mer nosarbete men det tog hon utan större svårigheter. Naturligtvis ramlade jag – fastnade i en gren gömd under snön – men det klarade hon också bra, van som hon är vid att matte kan störa spårarbetet på många sätt:-)

Hela spåret tog 8 minuter och vi hade ett bra tempo, jag fick hålla emot som vanligt. Duktiga Fala klarade jobbet och var riktigt glad när hon duttade på klöven i slutet. Godast var dock belöningen i form av pannkakor! Inte blev vi nöjda av detta, tvärtom gav det mersmak och mer sug efter att spåra tillsammans! Vi kommer att gå spårkurser i vår, jag har inte riktigt bestämt om vi ska gå öppen klass eller hoppa på norskt och finskt viltspår. I väntan på bättre spårtider ska vi gå en kurs i tävlingslydnad som börjar snart, målet är att starta i en klass 1 tävling:-)

I rosens namn

Jag fick en ros idag! Så oväntat och så glad jag blev! Ett litet tecken på kärlek och att någon tänker på mig. Nu var det inte min (o)romantiske man som gav mig rosen utan en av mina döttrar och jag fick en påminnelse om att livet inte bara är tråkigt, utan fullt av liv också. Så är det, livet är inte bara svart eller bara vitt utan någonstans mittemellan i färgskalan. Men det är rätt så skönt när det går att dela upp livet i det onda eller det goda. Härhemma har vi kört ”Star Wars”-maraton, alla filmer som gjorts med Luke Skywalker, Han Solo och Prinsessan Leia har beskådats. Den onde Darth Vader visade sig till slut innehålla ett uns godhet och det blev ett lyckligt slut, den förlorade fadern hittade sonen eller tvärtom. Use the force, Luke var en återkommande replik i filmerna. Och visst  stämmer det, använd kraften inom dig och gärna i rosens namn. The force will be with you, always.

Livet är tråkigt

och då menar jag inte bara att jag ska jobba tills jag är 75 år, utan de dagar då det inte händer så mycket, vare sig för mig eller Fala. De allra flesta dagar är bra och jag känner mig riktigt normal. Ingen huvudvärk och ingen migrän, ork i kroppen och ro i själen men så kommer det ett par riktigt tråkiga dagar med migrän. Jag blir sängliggande, jobbig för mig själv och familjen och inget händer. Det kanske är mig statsministern tänkte på när han föreslog en rejäl höjning av pensionsåldern. Jag med alla mina sjukdagar, alla år då jag varit förälder på heltid, mina sju (svåra) år på universitet – jag har ju faktiskt inte varit arbetsför särskilt länge! Även om det känns så:-)

Innan jag hamnade i sängen så var vi ute i helgen och gick i en skog där snön var vit. Hundarna älskade verkligen att få sträcka på benen!

Själv så roade jag mig med problemlösning på hög! nivå, i en tanke som skulle underlätta min vandring ner från en hög höjd (snö, halt, blöt mossa, stup!) så slängde jag kopplet i förväg. Och naturligtvis stod det ett träd i vägen, men redig som jag är löste jag problemet med kopplet som satt fast i trädets topp. Det var bara att skaka lite!

Till mina barn har jag alltid använt de kloka orden, när de har varit rastlösa och uttråkade av att vi INGET gör; “det är okej att ha tråkigt ibland”. Det är en träning inför livet, att kunna stå ut i att inget göra, att vara uthållig i väntan på vad som komma skall. Pyttsan! vete tusan om jag vill ha tråkigt längre, jag vill göra saker, saker som är roliga och utmanande. Och jag vill LEVA länge. Tack statsministern för att du tänker på mig!

Friluftsdag

stod på schemat idag för alla gymnasister i åk 1 på min skola. Jag var uttagen som frivillig funktionär vid en station som lärde ut gps-navigering i skogen. Tanken var att en grupp elever skulle få givna koordinater och med hjälp av dessa ta sig till en viss punkt där en liten överraskning i form av något ätbart väntade. Jag tror det gick bra för alla kom tillbaka, i alla fall på mitt pass! Det verkade himla roligt att navigera även om jag inte själv hann testa på det. Fala var med i bilen, hon tyckte det var väldigt långtråkigt men skötte sig bra utan att skälla eller yla. Eftersom det var -11 grader imorse när vi åkte hemifrån hade jag tagit på mig ordentligt med kläder, trodde jag. Faktum var att de enda kroppsdelarna jag frös om var tårna. Det hjälpte inte att ha dubbla ullstrumpor när man stod stilla. Efter två timmars instruerande och försök att stå i rampljuset = solen som lyste starkt mellan trädtopparna för att få lite D-vitamin i ansiktet, åkte jag hem och hämtade Leona och Mide. Vi kunde inte motstå det fina vädret utan tog en runda i eklandskapet på 1,5 timmar, det var så härligt!

När jag sitter och skriver dessa rader svider det i ögonen, det starka solljuset gjorde att jag har kisat hela dagen. Too much sun? Aja, lite smällar får man ta:-)

Valpgos

Veckan som har varit har varit intensiv, mycket aktiviteter på jobbet (kvällsarbete) vilket har gjort att tiden till promenader med Fala har blivit begränsad. Men en kväll tog vi på oss pannlamporna och gick en längre tur (6,5 km) i mörkret. Det är inte kul men det fungerar när rastlösheten i kroppen slår till. Jag har verkligen svårt att sitta stilla hela dagarna och lyssna på föreläsare. Det händer dock spännande grejer på jobbfronten, för tidigt att avslöja ännu men jag hoppas att det går vägen enligt planerna! Mindre stress och mer hundverksamhet är tanken.

Maken och jag gjorde en liten tripp till Göteborg för att shoppa, min syster fyller 50 år nästa helg och jag har funderat en hel del på vad man ger i present till någon som har allt? Förslag mottages tacksamt! Helst skulle jag vilja ge henne en hundvalp:-) Tomas och jag passade på att svänga in till Ulricehamn och Annelie, Kennel Thunderwolf’s och få oss lite valpgos till livs. Så underbara och frimodiga valpar var det längesedan jag såg!

Det är en kull groenendal jag varmt kan rekommendera till den som är seriöst intresserad av att jobba med sin hund och få en vän för livet. Hela kullen var väldigt framåt, positiva och orädda och med goda egenskaper för både utställning och arbete.

Fala och jag tog en söndagspromenad i solskenet och upptäckte att även denna skog var föremål för avverkning, det ska byggas bostäder här också! Det är nog dags att snart flytta ut på landet, till en egen skog. Ge folket mera skog!

Ombytta roller

Eftersom jag har insett att det krävs mer snabbhet i både fötter och huvud än vad jag i dagsläget har, så har Leona fått överta agilityträningen med Fala. Eller träning och träning, det är snarare lite aktivering när jag är däckad med migrän eller dyl.
Jag är i alla fall väldigt tacksam för att vi kan hjälpas åt med hundarna och ge dem lite spänning i vardagen, som i gårdagens fall, officiell agilitytävling i Valla ridhus.
Leona var först i ridhuset ett par timmar och miljötränade Mide vilket gick utmärkt, läs gärna Leonas blogg (http://busberger.wordpress.com/ för det äventyret.

Osynkade då Leona nästan aldrig har kört en largehund och otränade då de inte har kört en hel bana förut, måste jag säga att jag är superstolt över både Leona och Fala. Av 69 starter kom de på 19:e plats i agilityklass 1 med detta lopp:

Fala var superladdad inför hoppklassen men höll ihop inför starten. Hon är så lugn och stabil trots sin förmåga till att explodera i kraft på banan:

Fem fel (en vägran i slalom)och en snabb tid resulterade i en elfte plats av 60 deltagare. Inte illa för att första gången ha kört tillsammans! Och jag då, ja min roll var denna gång att vara coach, d v s ge goda råd inför banvandring och handling av Fala. Jag tror jag skötte mig hyfsat!

 

Bättre en korv i skogen

Etiketter

grilla, Kolmården, korv, skog

än en middag på krogen! Jag är nog den typen av människa som hellre väljer att få ströva i naturen, grilla lite korv och njuta av friheten, än att mingla och sitta stilla på en restaurang (även om jag skulle behöva det emellanåt). Lite kul är det faktiskt att vi är flera i familjen som delar den uppfattningen. När Leona fyllde år och vi skulle fira hennes födelsedag – enligt hennes önskemål – var det en tur till skogen som stod på önskelistan!

Vi packade Suzukin och tuffade iväg till de djupa Kolmårdsskogarna denna gången. De fyrbenta var med och jag tror verkligen att de gillar våra lite längre turer och framförallt så uppskattar de fikastunderna! Det brukar bli ett ägg eller två, eller i detta fallet en korv eller två åt våra vovvar också. Solen sken och det kändes nästan som vår, undrar om det blir någon riktig vinter? Trötta och nöjda åkte vi hem igen till en väntande brasa, mysfaktorn är hög denna årstid hos familjen Örtenberg.
Det enda jag väntar på nu är besked om den viltspårskurs jag anmält mig till, om den blir av eller inte, det är beroende på vädret. Håll tummarna för en tidig spårsäsong!

My Dog

Då har jag varit på Nordens största hundevenemang, My Dog i Göteborg. Den arrangeras av Svenska Mässan och Västra Kennelklubben och jag blev positivt överraskad. Tidigare har Leona och jag åkt till Stockholm och Hundmässan men vi tycker båda att den har blivit sämre, både på showfaktor och försäljningsutbud. Men nästa gång får det nog bli en tripp till Götet för där var det hög showfaktor, många uppvisningar, freestyle, agility och rallylydnad. En hel del försäljare var det också, samlade i ett torg istället för som på Hundmässan, längs med väggarna. Det var dock lite snopet att stå i en väldigt lång kö för att komma in som besökare, jag förstår varför man rekommenderar förköp. I lördags var jag med som sällskap till Marie och hennes vorsteh, Tappra Skutta.

Skutta är två år och har haft toppenresultat varje gång på utställning. I jaktklassen har hon fått CK varje gång och idag blev hon även BIR! Ett stort GRATTIS till Marie och superfina Skutta som var jätteduktig både i väntan på att få komma in i ringen, och sedan skötte sig utmärkt vid bedömning. Jag hade en heldag vid sidan av ringen då jag inte hade med mig någon hund att ställa, utan njöt istället av att titta på alla hundar som fanns överallt. Det var jätteroligt att se så  många olika raser, små, stora, ovanliga och vanliga. Kanske vi åker ner nästa år och ställer en vovve?

Äggstra gott

Etiketter

ägg, ryggsäck, skogen

Lovet närmar sig sitt slut med stormsteg men än finns det tid för långa promenader. Idag åkte vi till skogen i Tjällmo, en lagom runda på en mil, för att få lite dagsljus och skogsluft. Till våra rutiner hör sedan många år en packad ryggsäck med det allra nödvändigaste vid utflykter. Min thermos med thé, mina mackor med ägg och givetvis bullar från det bästa stället – Statoil! I ryggsäcken finns också fästingplockare, Första Hjälpen-kit, desinfektionsgel, värktabletter, näsdukar, vattenflaska, sittunderlag och så vidare. Numera gör jag också en matsäck till hundarna. Eftersom de springer betydligt längre än oss på turerna, så får de extra energitillskott av kokta ägg vilket hundarna uppskattar. Lilleman kämpar på sitt sätt med ägget.

Glupska Mide slukar ägget med hull och hår, vitan och gulan i ett enda svälj, medan finsmakaren Fala lugnt plockar ut godbiten, gulan.

Nu närmast väntar en tripp ner till Göteborg och My Dog för första gången. Det ska bli kul att se evenemanget och alla uppvisningar av fina hundar, naturligtvis håller jag tummarna för Marie och vorstehn Skutta!

Gott nytt 2012

Och tack för det år som har gått! När jag ser tillbaka på 2011 och försöker minnas hur livet har varit och vad som har hänt, är det en del händelser som lyser starkare än andra. Ett sådant är Falas och min officiella tävlingsdebut i agility i maj. Vi hade inte hunnit träna som planerat, framförallt beroende på min migrän som höll mig däckad mellan varven. Därför var jag väldigt nervös när Leona ville att vi ändå skulle tävla och se det som en träningsomgång. Och visst märks det att åren går, inte är kroppen och fötterna lika smidiga som de har varit, men oj vad kul det var!

Jag har numera lärt mig att memorera banan och dessutom har jag en hund som är ytterst följsam. Tyvärr så är jag bromsklossen, helt enkelt:-) men vad gör det när vi gick in och, otränade, tog vår första och hittills enda pinne! Syrran kallade det för pris och det känns ju ännu bättre, för känslan var att vi tog guld, så glad och nöjd var jag! Underbara Fala som alltid är med på noterna och försöker kompensera för mattes otillräcklighet.

En annan händelse som jag är ytterst stolt över är att vi klarade anlagsprovet i viltspår. Istället för agilityträning blev det spårträning och jag tror att det passar mig och Fala bättre. Det är ett långsammare tempo, man får vara ute i skogen, det är mycket förberedelser men är himla roligt! Ett av mina få mål för 2012 är att ta ett första pris i öppen klass och vi kommer att jobba hårt för det.

Det landade också en till fyrbening i familjen Örtenberg. Ett svart litet troll med mycket energi och livsglädje ställde vår erfarenhet av hundträning på sin spets. En liten dam med enorm kapacitet och stark vilja, en helt underbar pyreneeisk vallhund vid namn Mide.

2011 blev också året då jag valde skogen och långa promenader i tysthet. Med mitt socialt krävande jobb är det en lisa för själen att få njuta av lugnet i naturen. Det blev många promenader och många nya smultronställen som upptäcktes. Att vandra ger också tid till reflektion över tillvaron och fokus på livets mening. Även om jag gått kurser i mindfulness så är det inget som slår gläntan i skogen, och kanske är det den drivkraften som får leda mig vidare i livet. Vad är det som gör att jag gör det jag gör? Vill jag att det ska vara så? Jag tror det är typiska frågor man ställer sig mitt i livet, en medelålderskris med allt vad det innebär av ifrågasättande och tillbakablickande. Året som kommer kan bara bli bättre, eller hur!